Jeffrey Eugenidis debuterade 1993 med boken The Virgin Suicides. Historien om de fem systrarna Lisbon som på mindre än ett år samtliga begår självmord är en vacker, ledsam och faktiskt mellan varven ganska lustig och varm historia. Det är märkligt egentligen att ingen fiskat upp boken förrän 1999 då Sofia Coppola debuterade i långfilmssammanhang med Eugenidis bok som grund.
Filmen utspelar sig i Grosse Pointe, Michigan och berättas genom kvarterets intresserade gossar som uppmärksamt noterar de mystiska systrarna Lisbons varenda steg. En berättarröst reciterar noggrant och utan omsvep omständigheterna kring det som skulle komma att bli en gåta för hela grannskapet. Vad drev de fem systrarna till dådet? Vad försigick bakom stängda dörrar i det strikt katolska hushållet och vad var föräldrarnas roll i tragedin?
Filmen är delikat castad och sticker hål i min tes kring Josh Hartnett som en platt och tråkig skådespelare: Här är han fullständigt glimrande som Trip Fontaine, skolans hjärtekrossare som lyckas fånga systern Lux gunst och sätta igång en hel kedja olyckliga omständigheter på grund av detta.
Ett annat hedersomnämnande förtjänar även James Woods som strikt men lite disträ och ledsen pappa. Här spelar han en lite annorlunda karaktär än vi är vana att se honom och han gör det förtjänstfullt. Han lyckas göra ett komplext sammansatt och mångfacetterat personporträtt vilket dessvärre Kathleen Turner som spelar frun inte riktigt lyckas med.
Det var några år sedan jag såg filmen innan jag såg om den häromdagen och jag kan glädjande konstatera att den håller mycket väl för tidens tand. Den hamnar mitt emellan Lick The Star och Lost in Translation. Inte bara på tidslinjen utan även hantverksmässigt.
Slutligen: Airs score är magiskt.
